Davids Uppenbarelse 11:57
Jag gick över järnvägsgången (det har egentligen ingenting att göra med det jag tänker säga) idag, på väg hem efter min första avklarade tenta för veckan, lyssnandes återigen på Kurts julskiva (han är ju helt sjukt begåvad den där mannen) - när jag helt plötsligt insåg en sak. Jag har klagat över att december än så länge känts väldigt o-julig för mig, att jag inte haft julkänsla nog att göra alla dessa saker jag normalt brukar göra. Men när jag så lyssnade på Kurt Nilsen & Kringkastingsorkestret – Nå Tennes Tusen Julelys halvvägs över järnvägsspåret, kände jag hur lättnaden över en avklarad tenta kombinerades med Nilsens ljuva stämma, och tillsammans gav detta upphov till en liten försiktig ström julstämning som fyllde kroppen.
Och det var då det slog mig likt en långtradare rakt i plytet - julstämningen kommer inte automatiskt den 1:e december för att man ska få lust till att göra alla saker som hör julen till. Den kommer just på grund av att man gör dessa saker. I år har jag varit upptagen med så mycket annat (i sinnet ska sägas, jag är normalt inte den som gör överdrivet mycket annars), så jag fick liksom aldrig chansen att någonstans starta julstämningsprocessen i mig. En process som annars sakta växer sig starkare ända tills man står där på julaftonsmorgonen och känner sig som barn på nytt.
Så... ibland är det nog bra med traditioner - hade de inte funnits skulle man fortsätta precis som vanligt. Traditionen blir liksom som den där kängan som sparkar in en på den andra vägen vid korsningen, eller som spaken man växlar järnvägsspåret med.
Det är väl bara att hugga i då, antar jag!
God Jul.
Och det var då det slog mig likt en långtradare rakt i plytet - julstämningen kommer inte automatiskt den 1:e december för att man ska få lust till att göra alla saker som hör julen till. Den kommer just på grund av att man gör dessa saker. I år har jag varit upptagen med så mycket annat (i sinnet ska sägas, jag är normalt inte den som gör överdrivet mycket annars), så jag fick liksom aldrig chansen att någonstans starta julstämningsprocessen i mig. En process som annars sakta växer sig starkare ända tills man står där på julaftonsmorgonen och känner sig som barn på nytt.
Så... ibland är det nog bra med traditioner - hade de inte funnits skulle man fortsätta precis som vanligt. Traditionen blir liksom som den där kängan som sparkar in en på den andra vägen vid korsningen, eller som spaken man växlar järnvägsspåret med.
Det är väl bara att hugga i då, antar jag!
God Jul.
Kommentarer
Trackback
